Mina läslistor
[yop_poll id="28"]

Man kan göra allt man vill, men det kanske tar lite längre tid – Annika 52 år

 Annika Laack, 52 år

För Annika Laack kom parkinsondiagnosen först som en lättnad. Hon hade trott att hennes symtom berodde på ALS. En kollega på frisersalongen fick henne till slut att gå och undersöka sig. Kollegan såg hur hon darrade med saxen när hon klippte och att ena benet släpade lite när hon gick. Annika hade också märkt en konstig sak när hon åkte skidor. Hon kunde inte svänga till vänster.

– Jag körde rätt ut i skogen och mina kompisar skrek åt mig ”Men varför svänger du inte?!” och jag svarade ”Ja, inte vet jag!”

Hos läkaren fick Annika gå fram och tillbaka i korridoren och så fick hon skriva sin namnteckning som en del av undersökningen.

 

– Efter 20 minuter sade läkaren ”Damen har Parkinson.”

Då var Annika 42 år. Det hon visste om Parkinsons sjukdom handlade om 80-åriga gubbar som skakade. När hon kom hem frågade hennes man vad läkaren hade sagt. Annika svarade att han inte hade sagt någonting, i alla fall inget som var sant.

 

När lättnaden över att det inte var ALS hade lagt sig och beskedet om diagnosen hade sjunkit in, gick Annika helt upp i sig själv. Hon liknar det vid att hon hamnade i ett svart hål. För att skydda sina barn, sin dotter som då var tolv och sin son, då sju, berättade hon inget för dem.

 

– Jag var arg och ledsen jämt och en dag när jag fikade med min dotter bröt hon ihop och frågade ”Ska ni skiljas?” Då berättade jag. Hon blev otroligt lättad och sade ”Jaha, var det bara det”. För min son var det inte heller några konstigheter.

 

Nu har Annika levt med sjukdomen i tio år. De första åren gjorde medicinen att hon blev i princip av med symtomen. Hon fortsatte att arbeta som frisör i sju år efter diagnosen men sålde sedan salongen. Inte för att hon inte kunde klippa, det kan hon fortfarande, men för att hon inte orkade med stressen. Efter 33 år i yrket hade hon ändå funderingar på att kanske göra något annat och utbildade sig därför till friskvårdscoach under två år. När hon var färdig undrade hon över vad hon skulle göra. Hon ville inte driva eget igen.

 

– När jag var på besök hos min läkare frågade jag honom om inte han behövde någon som kunde prata med patienterna om hur det är att ha Parkinson. Och, jo, det behövde han och anställde mig. Han ställer diagnosen och jag tar hand om parkinsonpratet, och så gör jag en del sekreterarsysslor också.

Det jobbigaste med sjukdomen är att talet påverkas, tycker Annika, som är väldigt social och gillar att prata – fort och mycket. Eftersom hon tyckte att hon inte hittade de ord hon behövde tog hon upp saken med sin logoped som lät henne göra ett test. Annika klarade testet klart över förväntan.

– Antagligen blir det problem för att jag pratar så fort. Men om jag tar det lite lugnare går det bättre.

Och så är det med mycket. Annika menar att om man har Parkinson kan man göra allt man vill, men ibland kanske man måste tillåta det att få ta lite längre tid än vanligt. Annika säger att hennes man aldrig behandlat henne som sjuk.

 

– Jag får göra allt själv och det gör nog att jag håller mig frisk längre. Jag tror att han egentligen tog sjukdomsbeskedet hårdare än vad som syntes. Han blev nog livrädd. Men nu har han vant sig och vår vardag har inte påverkats särskilt mycket.

 

Annika fick en gång frågan av en journalist om vad hon helst av allt önskade sig. Svaret var så klart att hon skulle vilja bli frisk, men faktiskt inte att hon aldrig blivit sjuk.

 

– Jag kan inte önska bort det jag fått genom sjukdomen. När jag väl accepterade att jag fått Parkinson tog jag kontakt med NYP (Parkinsonförbundets avdelning för yrkesarbetande) och där har jag fått mycket hjälp, många nya vänner och möjlighet att resa. Bland annat för att prata om mina böcker. Böckerna har kommit till tack vare att Annika inte kunde sova på nätterna. Först bloggade hon, sedan skrev hon en bok om hur det är att leva med Parkinson. Den boken följdes av en till, och i dagarna släpps hennes tredje bok, en helt annan typ av bok, med en blå cocktailklänning (!) i huvudrollen.

 
+

Tipsa en vän!

Det mesta tar längre tid men jag klarar det – Stefan Stråhle 64 år

Först några krassa fakta. 64 år gammal. Två vuxna barn. PS-diagnos hösten -83. Uppvuxen i Kalix. Umebo sedan -71, läste medicin, blev neurokirurg, skulle bli parkinsonkirurg, hann göra några talamotomier

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Ingen tid på meningslösa saker – Carl, 56 år

Carl Kjellgren, 56 år – Jag slösar inte tid på meningslösa saker längre. Efter att Carl Kjellgren fått sin diagnos tog det honom 24 timmar att bestämma sig för att

Läs mer… | Lägg till i min läslista...