Mina läslistor

Det mesta tar längre tid men jag klarar det – Stefan Stråhle 64 år

Först några krassa fakta. 64 år gammal. Två vuxna barn. PS-diagnos hösten -83. Uppvuxen i Kalix. Umebo sedan -71, läste medicin, blev neurokirurg, skulle bli parkinsonkirurg, hann göra några talamotomier . Bytte inriktning, blev ryggkirurg.

Hösten 2003 sa min chef till mig en morgon: ”Du har Parkinsons sjukdom”. Jag kontrade: ”Nej! Jag är utbränd”. Den neurolog som kom att ha ansvaret för mig fick ett styvt jobb. Det tog tid, krävdes undersökningar och argumentation för att slå hål på alla mina motargument men när han slutligen lyckades få mig att förstå vad jag led av rasade hela min tillvaro på samma sätt som för de flesta nydiagnosticerade.

Jag kravlade mig upp så småningom och jag tvingade mig att acceptera att det fanns en lång lista med saker som jag länge planerat att göra som jag inte skulle ha en chans att klara om bara några år, bl a köra bil, orka sköta eget hus, resa. Helt fel igen, nu har det gått 12 år, visst är jag sämre men över 90 % av "omöjliga listan" är fortfarande möjlig. Det mesta tar längre tid men jag klarar det.

Jag beslöt mig, sedan jag övertygats om vad jag led av, att bli rehabdoktor istället. Som en kollega sa, "byt medan du mår bra och inte när du inte alls klarar jobbet längre". Klokt! Jag arbetar fortfarande 25%.

Frysningar vid gång var för mig ett jätteproblem men sedan jag hösten 2013 fick elektroder inopererade i hjärnan går jag på batteri som en Duracellkanin.

Jag har ett underbart liv, mycket tack vare min fru, Lyn från Grenada i Karibien. Hon tar mina symptom på rätt sätt, istället för att överbeskydda får hon mig att inse att jag klarar sådant som jag "vet" är omöjligt. Bättre coach finns inte. Visst har jag mörka stunder men sjukdomen har samtidigt fått mig att ta vara på det goda i livet, att inte skjuta upp det jag vill göra. Hade jag fortsatt som ryggkirurg hade jag kanske dött av en hjärtinfarkt innan pensionsdags p g a stress och tunga jourer. Vem vet? Vi reser, vi tillbringar ett par månader i Karibien varje år. Flera USA-resor, ett antal inom Europa, bl a Umeå-Frankfurt t o r med bil Jag är inne på min andra nya bil och vad gäller boendet har vi flyttat från ett centralt läge till ett hus på landet.

Många av oss med Parkinsons sjukdom har problem med impulskontollen och säger aldrig nej, med risk för utbrändhet. Att veta vad vi klarar av är inte detsamma som att orka göra allt parallellt.

"Lev, skjut inte upp saker i onödan och om någon, inklusive du själv, försöker sätta gränser för vad du klarar att göra, acceptera inga gränser förrän du verkligen försökt".

Stefan Stråhle

 
+

Tipsa en vän!

Man kan göra allt man vill, men det kanske tar lite längre tid – Annika 52 år

 Annika Laack, 52 år För Annika Laack kom parkinsondiagnosen först som en lättnad. Hon hade trott att hennes symtom berodde på ALS. En kollega på frisersalongen fick henne till slut

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Ingen tid på meningslösa saker – Carl, 56 år

Carl Kjellgren, 56 år – Jag slösar inte tid på meningslösa saker längre. Efter att Carl Kjellgren fått sin diagnos tog det honom 24 timmar att bestämma sig för att

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Upp och ner i tillvaron – Linda 51 år

Att vara yngre med Parkinson innebär att man ser sig själv åldras mycket snabbare än andra. Det är en diagnos som man knappt kan föreställa sig innan man får den.

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Jag hade precis blivit chef – Christer, 62 år

Christer 62år, diagnos 2010  Allt började med en öm och värkande vänsteraxel som inte ville ge sig. Tack vare den sjukförsäkring som mitt företag har tecknat för alla anställda kom

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Väldigt lite Parkinson – Ulla, 69 år

Ulla 69 år, diagnos 2009 Jag sitter på britsen i under- sökningsrummet och väntar på doktorns besked. Det har inte gått många minuter av vårt möte, men hon har redan

Läs mer… | Lägg till i min läslista...