Mina läslistor
[yop_poll id="28"]

På solkusten mår jag bättre – Ingmar, 82 år

Ingmar 82 år, diagnos 2002

Jag hade besökt en kollega och när jag lämnade honom föll jag handlöst nerför en trappa och krossade min axel. Jag hamnade på Karolinska sjuk- huset där jag opererades och fick en protes.

Min Parkinson kom smygande. Ungefär ett halvår efter operationen började min ena hand darra. Jag trodde då att det hade med operationen att göra och sökte därför upp läkaren som hade opererat mig. Han remitterade mig till en specialist på neurologiska sjukdomar. Han ställde genast diagnosen Parkinson.

iStock_000019500606Small
Så småningom fick jag delta i en forskning som gällde utprovning av ett plåster som skulle ge dopamin dygnet runt. Det tillverkades i Tyskland och fanns då inte att tillgå i Sverige. Det registrerades här först 2007. Jag tackade ja och svarade direkt på behandlingen. Till en början hade jag ett plåster per dygn, men har nu fått det utö- kat till två. Det sätts på ryggen vid samma tid varje dag. Det hjälpte och jag slutade darra. Medicineringen har sedan utö- kats med Madopark och Sifrol.

Så småningom fick jag problem med balansen. Förra året började jag gå med stavar. Nu har jag skaffat en rollator som stöd. Jag promenerar minst två timmar varje dag och kör bil kortare sträckor.

Jag har försökt leva som vanligt och vara så positiv som möjligt. Jag har kunnat hålla vissa kontakter med mitt yrke som präst och föreläser också en del.

Varje höst vistas min fru och jag på solkusten ett par månader. Det är viktigt för mig för där mår jag så mycket bättre. Jag får hjälp av assistent vid flygplatserna. När det är varmt väder kan jag bada i havet tack vare hjälp av goda vänner att hålla mig upprätt.

 

park_100pxBerättelsen är hämtad från boken Mitt liv med Parkinson – 14 parkinsonsjuka berättar, utgiven av Parkinson Förbundet. Redaktör Ingrid Olausson. Boken kan beställas från Parkinson Stockholm och kostar 60 kr, vilket är självkostnadspris. Den kan beställas per telefon 08-6780122 eller e-post ordf.sth@telia.com.

 
+

Tipsa en vän!

Det mesta tar längre tid men jag klarar det – Stefan Stråhle 64 år

Först några krassa fakta. 64 år gammal. Två vuxna barn. PS-diagnos hösten -83. Uppvuxen i Kalix. Umebo sedan -71, läste medicin, blev neurokirurg, skulle bli parkinsonkirurg, hann göra några talamotomier

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Man kan göra allt man vill, men det kanske tar lite längre tid – Annika 52 år

 Annika Laack, 52 år För Annika Laack kom parkinsondiagnosen först som en lättnad. Hon hade trott att hennes symtom berodde på ALS. En kollega på frisersalongen fick henne till slut

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Ingen tid på meningslösa saker – Carl, 56 år

Carl Kjellgren, 56 år – Jag slösar inte tid på meningslösa saker längre. Efter att Carl Kjellgren fått sin diagnos tog det honom 24 timmar att bestämma sig för att

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Upp och ner i tillvaron – Linda 51 år

Att vara yngre med Parkinson innebär att man ser sig själv åldras mycket snabbare än andra. Det är en diagnos som man knappt kan föreställa sig innan man får den.

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Jag hade precis blivit chef – Christer, 62 år

Christer 62år, diagnos 2010  Allt började med en öm och värkande vänsteraxel som inte ville ge sig. Tack vare den sjukförsäkring som mitt företag har tecknat för alla anställda kom

Läs mer… | Lägg till i min läslista...