Mina läslistor

Ingen tid på meningslösa saker – Carl, 56 år

Carl Kjellgren, 56 år

- Jag slösar inte tid på meningslösa saker längre.

Efter att Carl Kjellgren fått sin diagnos tog det honom 24 timmar att bestämma sig för att vara helt öppen med att han fått Parkinsons sjukdom.

– Jag berättade för mina barn, och för hela världen. Jag arbetar i en liten bransch och var så klart rädd att inte få några fler uppdrag, men alla hade ändå redan förstått. Så här i efterhand kan jag inse att jag nog hade sjukdomen i tre år innan jag fick diagnosen. Men man förtränger alla tecken.

När han väl gick till sin husläkare uppvisade han de klassiska tecknen på Parkinsons sjukdom. Han hade skakningar, skrev myrskrift och hade den karaktäristiska framåtlutande gången. Symtomen orsakade egentligen inte några problem i jobbet. Carl reagerade själv mest på skakningarna och på att kommunikationen mellan hjärnan och kroppen inte fungerade.

– Jag kunde bli stående med nyckeln i låset men utan att vrida om.

Det var tre år sedan Carl fick veta. Att få beskedet att man har en obotlig neurologisk sjukdom är tufft, menar han. Det är ett besked som förändrar livet. Kanske inte i egentlig mening, eller möjligen till det bättre i början eftersom man får medicin som gör att man mår bättre.

– Jag kan inte se något positivt med Parkinsons sjukdom. Punkt slut. Men det är ofrånkomligt att livsförändrande händelser, en diagnos eller något annat, får en att börja fundera över värdena i livet och att prioritera om. Jag har inte längre tid med meningslösa saker. Arbetsmässigt måste jag göra saker som jag har ett starkt förhållande till. Så var det kanske i och för sig tidigare också, men det känns ännu viktigare nu.

carlkjellgrengaende_webbCarl som nu arbetar som frilansande teaterregissör var tidigare skådespelare. På 1990- och 2000-talen hade han flera stora roller på film och i TV. Han spelade bland annat trummisen Tommy i Colin Nutleys film Black Jack. Att han valde att gå över till att regissera hade inget att göra med att han blev sjuk. Det beslutet tog han långt tidigare. Han kan känna att det är tur eftersom det kanske inte hade varit lika lätt att arbeta som skådespelare nu. Men nu ska han faktiskt precis börja repetera för huvudrollen i en teaterföreställning som ska turnera i Sverige under ett halvår.

Carl planerar sin tid mer noggrant nu än innan. Den ökade stresskänsligheten som många personer med Parkinsons sjukdom vittnar om är inget han har känt av. Däremot har han ett större behov av framförhållning.

– Jag märker att jag mår fysiskt sämre av ovisshet. Förr spelade sådant ingen roll, men nu vill jag gärna veta, jag vill ha besked. Egentligen är jag i helt fel bransch, men just nu vet jag i alla fall vad jag ska göra två år framåt.

Av sin läkare har Carl egentligen inte fått några förhållningsregler eller råd om hur han bör leva. Jo, ett kanske.

– Han gav mig rådet att undvika personer jag tycker illa om, och det försöker jag göra. Förr kunde jag ofta gå in i konflikter men nu orkar jag inte bry mig. Det känns så oviktigt. När Carl inte arbetar läser han gärna eller lyssnar på musik. Han spelar också tennis och golf även om det går sämre nu när han är lite långsam.

– Jag har inga ambitioner men jag har i alla fall köpt nya klubbor. Jag gör det mest för att komma ut. Utan boll hade jag inte tagit några fyratimmarspromenader.

Han har också börjat meditera.

– Det får mig att må lite bättre. Man låter hjärnan vila en kvart genom att sätta den i friläge.

Carl har ställt in sig på att han inte kommer att bli frisk. Om det skulle vara så att forskningen kommer på något revolutionerande så ser han det som en ren bonus. Mycket handlar om att inte ge upp, menar han, och att tvinga sig själv att göra saker som man förr tog för givet, trots att det tar emot. Han tror att många som får en parkinsondiagnos kan bli deprimerade och se det som en dödsdom.

– Men det är det inte. Man kan ha hög livskvalitet trots sjukdomen. Jag tar ställning till livet varje dag och ser det som min plikt mot mig själv att vara lycklig. Jag vill leva så rikt och fullödigt jag kan och försöker sätta guldkant även på små saker.

 
+

Tipsa en vän!

Det mesta tar längre tid men jag klarar det – Stefan Stråhle 64 år

Först några krassa fakta. 64 år gammal. Två vuxna barn. PS-diagnos hösten -83. Uppvuxen i Kalix. Umebo sedan -71, läste medicin, blev neurokirurg, skulle bli parkinsonkirurg, hann göra några talamotomier

Läs mer… | Lägg till i min läslista...

 

Man kan göra allt man vill, men det kanske tar lite längre tid – Annika 52 år

 Annika Laack, 52 år För Annika Laack kom parkinsondiagnosen först som en lättnad. Hon hade trott att hennes symtom berodde på ALS. En kollega på frisersalongen fick henne till slut

Läs mer… | Lägg till i min läslista...